Känsö – en isolerad idyll

 

av Marianne Kindgren

En okänd ö med unika byggnader? Jo, den finns, inbäddad mellan Styrsö, Vargö och Brännö i Göteborgs södra skärgård med en sida ut mot Kattegatt och världen. Om Göteborg var Sveriges port mot väster så var Känsö låset på porten under en stor del av 1800-talet.

 


 

Pesten härjade i Sverige i början av 1700-talet och skördade omkring hundratusen offer och rädslan för nya pestepidemier var stor under hela seklet. Sjöfarten och importen ökade stadigt och förutom att fartygen förde med sig bomull från Egypten och salt från Spanien fanns även risk för att de spred smitta. I Medelhavets hamnstäder hade myndigheterna upptäckt redan under medeltiden att isolering, karantän, hade en bromsande effekt på pestepidemier.

Sjökarantän förekom i Sverige redan under 1500-talet vid hotande epidemier och under 1700-talet uppfördes en del tillfälliga karantänsstationer runt landets kuster. När det även började komma rapporter om en sjukdom som kallades gula febern tog Kungl. Maj:t 1804 beslut om en permanent karantänsplats utanför Göteborg. På Känsö fanns då redan en tillfällig karantän sedan 1771, en verksamhet som turvis samsades med ett sillsalteri och ett valfångstbolag.

Landshövding Carpelan i Göteborg fick i uppdrag att leda en kommission som skulle planera verksamheten. Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och han ville skapa ett mönstersjukhus utifrån sina egna idéer. Sjukrummen skulle ha ett fåtal sängar och vara isolerade från varandra. Varje rum borde ha god ventilation, något slags kamin och en egen vattenklosett. Klosetten skulle spolas genom rör från en tank på vinden. Dessutom borde sjukhusbyggnaderna kunna isoleras från varandra och från omgivningen. Vindbryggor och konstgjorda öar blev lösningen på det problemet.

Det tog ändå rätt många år innan man kunde börja bygga. Känsö hade från början tillhört Brännö och arrenderats ut i flera led, bland annat till ett sillsalteri där ägarfamiljen hade vissa invändningar mot Kronans inlösen av byggnaderna. Från den första planeringen 1804 tog det ytterligare tolv år innan de konstgjorda öarna var på plats utanför den egentliga ön.

Vid Göta Kanals slussbygge i Forsvik fann karantänskommissionen både byggledare och förman. Fortifikationskaptenen Jacob Forsell var knappt trettio år men redan känd som en erfaren och driftig chef. Förre gruvägaren Olof Ericsson från Långbanshyttan ledde sprängningsarbetena vid slussbygget och han följde sin chef till den nya arbetsplatsen Grovarbetet med sprängning och grundläggning utfördes av arbetskommenderade soldater medan snickare och murare togs från Göteborg.

I maj 1819 inspekterade karantänskommissionen den nya anläggningen. På de konstgjorda öarna låg i rad två sjukhusbyggnader, ett pestsjukhus och ett observationssjukhus, omgivna av var sitt magasin där man kunde ta in varor för lagring och smittrening. Vedertagna reningsmetoder var till exempel rökning med klorgas eller saltsyregas och det finns bevarade föreskrifter för hur saneringen skulle gå till. De innehåller också säkerhetsbestämmelser för personalen, som märkligt nog inte uppvisade någon misstänkt hög dödlighet trots de ohälsosamma arbetsförhållandena.

Längst ut vid bryggan ligger parloiren, en byggnad som kanske är världsunik i sitt slag. Där kunde intagna patienter ta emot besök utan att personerna kom i kontakt med varandra. Den består av ett rum med två separata ingångar, en från sjön och en från land. Invändigt löper en ränna tvärs över rummet med järngaller på ömse sidor. I rännan eldades med svavel under samtalet, eftersom svavelrök ansågs smittrenande.

På Känsö högsta punkt uppfördes ett utsiktstorn där personalen höll vakt ut mot Vinga och rapporterade om annalkande fartyg och på berget ovanför hamnen placerades ett batteri med kanoner som kunde avlossa varningsskott mot smitare. En prejbåt skickades då ut från hamnen för att föra in fartyget till karantänen.

Jacob Forsell blev den förste karantänschefen. Personalen bestod dessutom av läkare, kassör och fyra arbetare som först kallades karantänsmatroser, senare drängar. Bevakningen sköttes av båtsmanskommenderingar med ett underbefäl som chef. Förmannen Olof Ericsson fick inte uppleva den färdiga anläggningen. Han dog året innan den stod klar och ligger begravd på ön. Hans söner Nils och John hade som pojkar lärt sig rita av Jacob Forsell och blev som vuxna män kända konstruktörer och byggare av slussar, maskiner och fartyg.

Karantänsinrättningen kostade nog mer än den smakade. Det var meningen att verksamheten skulle bära sina egna kostnader med karantänsavgifterna, men räkenskaperna visar att det oftast inte gick ihop. Ibland fick kassören förskottera ur egen ficka. Och Jacob Forsell bekostade en hel del av trädplanteringarna själv. Känsö är också en för skärgården ovanligt grön ö, där en del av växtligheten har spritts från trädgårdarna och den planterade parken.

Under hela 1800-talet minskade antalet besiktigade fartyg stadigt. Det var bara under 1830-talets kolerahot som trafiken ökade så dramatiskt att personalen fick en orimlig arbetssituation. Vilket i sin tur fick Kungl. Maj:t att minska karantänstiden från fyrtio till åtta dagar, eftersom kolera har relativt kort inkubationstid. Samtidigt spärrade man av Känsö från omvärlden för att personalen skulle kunna fortsätta sitt viktiga arbete, så skärgårdsborna hade ingen större nytta av att ha läkare och sjukhus på nära håll.

Koleran återkom under 1850-talet, inte så snabbt och dramatiskt som 1834 utan i omgångar under flera år. Författaren Viktor Rydberg var anställd som informator i kassörens familj 1853-54 och isolerades på Känsö tillsammans med resten av personalen. Han skrev en dikt i karantänens besöksliggare och målade en akvarell med motiv från hamnen men det är nog mer önsketänkande än sanning att han även skrivit Singoalla under sin tid på ön. I ett brev till sin bror nämner han att han inte kunnat författa något alls under åren som informator på Känsö.

Livet flöt säkert både lugnt och idylliskt på ön under mellantiderna. Det kom sällan fartyg som behövde tas om hand och personalen ägnade sig i stället åt reparationer, trädgårdsskötsel och fiske. Man firade kungens namnsdag med fest och salut och reste till Larsmässomarknaden och i början av 1840-talet kom den blivande Oscar II på besök.

Koleraperioderna orsakade visserligen upprustning och ökat arbete men från och med 1860-talet levde personalen under ständigt hot om nedläggning av den olönsamma anläggningen. Nya karantänsförordningar kom med direktiv om att bara fartyg från pestdrabbade områden skulle tas in. Forskare gjorde nya rön om vad smitta är och hur den sprids. Robert Koch upptäckte kolerabakterien på 1880-talet och sambandet mellan pest, loppor och råttor blev klarlagt. Synen på karantän förändrades också och i städerna uppfördes i stället epidemisjukhus med specialutbildad personal.

Den siste karantänsläkaren som bodde på ön var Gustaf Hjortzberg. Han var också provinsialläkare i skärgården och utbildad i diagnos och vård av kolerapatienter. På Känsö byggde han upp ett eget bakteriologiskt laboratorium som aldrig kom till användning. När det sista fartyget med kolerasmittade togs in 1909 fanns redan ett statligt laboratorium dit alla prover skulle sändas för analys.

Under första världskriget togs många personer in för avlusning för att hindra spridning av fläcktyfus. Men några pestsjuka har aldrig vårdats på Känsö och det är tveksamt om Känsö egentligen haft någon avgörande betydelse ur smittskyddssynpunkt. Koleran spreds ju trots kontrollerna. Kanske bidrog karantänen till att förbättra hygien och sjukvård ombord på fartygen eftersom det blev både dyrt och opraktiskt för redare och köpmän med en sjuk besättning och försenade leveranser.

Mellankrigstiden medförde många spekulationer om vad som skulle hända med anläggningen på Känsö. Förslagen var många – barnkoloni, ålderdomshem eller rentav sommarbostad åt kungafamiljen. Det blev Marinförvaltningen som tog över och ön blev ytterförläggning och utbildningsplats. Och som sådan fungerar den än i dag.

Karantänen på Känsö är en ganska okänd del av svensk historia, en del som speglar 1800-talets syn på sjukdomar och smittspridning. Husen är minnesmärkta, parloiren även invändigt. Landstigningsförbudet har hittills skyddat både byggnader och flora och bevarat den unika miljön.

 

Artikeln är ett sammandrag av den föreläsning jag höll vid Släktforskardagarna i Göteborg augusti 2005.

För den som vill veta mer finns min bok om Känsö ”Ett skepp kommer lastat” till försäljning på KA4 museum. Det går även att kontakta mig direkt per e-post:

marianne.kindgrenattelia.com. (ersätt at med @ så blir det rätt och jag slipper SPAM)