Svenska Ostindieskeppet Finland, i storm den 24 januari 1770

Oljemålning av Jacob Hägg 1921

Ostindiefararen Finland:

Fullriggat beväpnat lastskepp, möjligen konstruerat av F.H Chapman

Lastförmåga 450 Svåra Svenska Läster (Läster = Laster dvs det som en häst kunde dra, = 18 skeppund järnvikt = 2448 kg) dvs ca 1100 ton lastförmåga

Beväpning 30 kanoner

Besättning 150 man ( I huvudsak Örlogssjömän eftersom batalj var att vänta med pirater på nästan varje resa)

Systerfartyg : Stockholms Slott och Riksens Ständer

 

Tavlans bakgrund

Tavlan är en replika på Jacob Häggs monumentalmålning som hänger på sjöfartsmuseer i Göteborg och ger en ögonblicksbild av det elände som Ostindiefararen Finland råkade ut för i inledningen av sin seglats.

 

Befälhavare på denna resa var Kapten Carl Gustav Ekberg som från början var apotekare men som hade gjort en lysande karriär till sjöss, kännd för att kunna reda upp mycket svåra situationer och duktig i navigation.

 

Efter att fartyget gjorts klart för avsegling i slutet av 1769 gav man sig av från Göteborg. Färden gick som vanligt västvart och för att komma ut i Atlanten var man tvungen att gå norr om de Brittiska öarna, engelska kanalen var alldeles för svår att ta sig igenom pga strömmar vindar mm. Finland fastnad i ett rejält lågtrycksbälte med ett antal mycket häftiga stormar och en ordentlig orkan. Skeppsprästen Jacob Wallenberg beskrev dessa svårigheter med följande vers, hämtad ur berättelsen Min son på Galejan som Jacob Wallenberg skrev ombord och gav ut några år senare(1781)

 

”Matroser storma kring på däck,
i want och rår,
De skrika och de dra,
de slinta kull och swärja.
Som piska hwarje stump
kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott
af sletna segel höras,
Och pumpar under däck
med långsamt gnissel röras.
Hwar wåg, som wältras fram,
tycks öpna oss en graf.
Än kastas vi högt i skyn,
än hotas wi med Qwaf.
Wår uppsyn luften lik
förkunnar skräck och fasa.”



I sex veckor kämpade man tappert med att kryssa ut över Nordsjön men tvingades slutligen ge upp och söka nödhamn i Norge. Fartyget var då illa sargat av kampen med havet, ett flertal sjömän var illa skadade och minst en man hade gått överbord och avhördes aldrig mer. Efter reparationer och återhämtning kom man så åter iväg och gick mot Kapstaden  som blev första hamn på vägen. Den 21 Juni 1770 var man klar i Kapstaden och fortsatte resan mot Kina och kunde den 7 september angöra Wampoa (strax intill Kanton). Om det förkom några direkt piratanfall mot fartyget vid passage av de Indonsesiska öarna är inte klarlagt men omfattande excersis med kanonerna var ett dagligt inslag i fartygsrutinerna.  Efter 3 månaders lastning var det dags att återvända till Göteborg. Man avseglade från Wampoa den 20 december.

 

Källor:

Under Segel av Erik Hägg 1935

Min son på Gallejan Jacob Wallenberg 1781

Populär historia nr 5 2007 Claes Carlsson